Att med kort varsel kallas till en döende männniska är svårt. Många vid dödens rand känner panikångest och skräck. Men vår närvaro betyder mycket. Jag försöker förmedla ett hopp, säger Carita Wigell, präst och tidigare kontaktperson för sjukhuskyrkan i Österhaninge församling.

- Vår närvaro i sjuksalarna betyder mycket. Anhöriga frågar om jag kan gå till deras mor eller far. Det vanligaste är att människor inför döden känner stark ångest, ja panikångest och skräck... Jag försöker då bara vara där. Sitta och lyssna, försöka svara på frågorna. Det är viktigt med fysisk kontakt. Lägga handen på pannan, hålla en hand. Be en bön, läsa Guds ord. Ofta blir den sjuka lugnare, säger Carita på sin mjuka lätt sjungande finlandssvenska.

- Det är svårt att vara sjukhuspräst, betonar Carita. Att gå in till en människa som inte har långt kvar. Ofta blir man kallad med kort varsel. Jag försöker närma mig försiktigt.

Carita berättar om tanten på servicehuset som förskräckt utropade när hon såg Carita: En präst här! Är det någon som har dött?

Döden närmar sig konkret och brutalt, i kroppar som försämras och förfaller.

Liv kan flöda
- Många skäms över sin belägenhet, över sin kropp. Kroppsfunktioner som inte fungerar längre. Men livet kan flöda även i dödens närhet. Jag tänker bl a på en man, som låg på sitt yttersta. Han ville ha nattvarden. Han led svårt. Det var inte mycket kvar av kroppen. Trots det utstrålade han en sådan vitalitet. Det var ett oerhört starkt möte av liv.

Som sjukhuspräst måste man vara trofast, säger Carita.

-Det är viktigt för mig som sjukhuspräst att lova att komma tillbaka flera gånger. ”Du kommer väl tillbaka”, säger de och tar mig i armen. Tyvärr räcker inte alltid tiden.

Makens plötsliga död
1997 gick Caritas man Bengt bort. Plötsligt, oväntat och dramatiskt. En pulsåder som brast.

- Det var oerhört svårt. Han var bara 59 år. Det var så oväntat. Jag såg dock att Bengt fått frid och jag kunde känna frid. Det var viktigt att få se honom som död.

Trots makens plötsliga död fortsatte Carita arbeta.

- Jag trodde jag visste mycket om sorgens alla faser, men jag visste ingenting. Jag unnade mig inte ens tid att sörja utan jag arbetade som vanligt. Men jag fungerade inte. Sorgen, smärtan vandrade i kroppen. Min dotter sa: Mamma, Bengt är död. Sjukskriv dig. Du kan inte fly ifrån det.
Carita sjukskrev sig.

- För mig var det viktigt att vara bland människor utan att alltid behöva prata med dem. Höra ungdomar stoja i en buss. Bara sitta med i teatergänget kring pjäsen vi höll på att sätta upp.Sitta trångt i en bil tillsammans. Samtidigt är det så viktigt att få berätta hur det gick till när någon dör. Berätta detaljerat och många gånger.

Vi behöver ritualer
Ett bra sätt att bearbeta sorgen kan vara att gå med i en sorgegrupp och träffa och samtala med andra som sörjer. (Se notis nedan) En stor hjälp är jordfästningen, begravningsgudstjänsten, säger Carita.

- Vi behöver ritualer. Det är en stor hjälp att gå genom jordfästningen. Försök att göra dem ljusa och personliga med mycket musik och sång.

Hon tycker sig ha fått en bekräftelse på att livet fortätter efter döden.

- Författararen Elisabeth Kühler Ross skriver om nära-döden-upplevelser. Hon skriver om barn som är på väg att dö, hur de mognar och blivit klokare. Många - både barn och vuxna - som berättar samma saker om hur de ser en ljus tunnel och någon som de känner igen kommer emot dem. Det är litteratur om döden som ger mycket hopp, säger Carita

Människor som befinner sig nära döden känner jag ofta förmedlar en styrka, en kraft. Någon slags andlighet. Frid. De har redan börjat gå över gränsen till en annan värld.

Ett ord hon gärna läser i livets slutskede är poeten Bo Setterlinds ”Döden tänkte jag mig så”.

”Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, börjande han gå.
Döden tänkte jag mig så.”

Text: Roland Asplund

Stäng fönstret